En anledning till att jag mår dåligt är att jag haft en ätstörning i flera år.

Det började med att jag alltid varit den minsta i klassen och bland mina kompisar, smalast och kortast. Jag har nog aldrig varit normalviktig. Sen så blev väl de som ett ideal jag kände att jag var tvungen att leva upp till, så jag har varit rädd för att gå upp i vikt/bli tjock så länge jag kan minnas. Jag åt varken lunch eller frukost på skoldagarna. Jag brydde mig inte om att äta nyttigt eller räkna kalorier. Jag åt bara inte så mycket, jag svalt inte eller nåt, hade bara liten magsäck. Så då var det inte en ätstörning, bara en liten röst i huvet som sa att jag skulle passa mig från att bli tjock. Ett tag efter de blev jag mer och mer rädd för att gå upp i vikt och kände ett starkt behov av att vara annorlunda tror jag, smalare än alla andra, speciell på ett sätt. Inte medvetet, det bara blev så. Och jag kände att jag var värdelös annars. Så jag åt mindre och mindre, motionerade mycket och satt upp fler och fler viktmål. När jag var 12 år så vägde jag 33 och hade ett viktmål på 29 Ett tag efter det så bestämde jag mig för att försöka hjälpa mig själv, ville inte bli ätstörd på riktigt. Det gick ganska bra ett tag, gick upp ungefär 3 kilo. Men efter ett tag så tyckte jag att jag va fet och ville gå ner allt jag gått upp +lite till. Så då började jag igen, slutade med godis och chips till en början, sen åt jag mindre och motionerade mer och tillslut blev det mycket värre. När jag började räkna kalorier så åt jag nästan ingenting. Jag fick i mig mellan 70 och 250 kcal per dag men tränade bort minst 181 kcal av dom. Om jag blev för mätt nån gång eller åt sånt jag inte "fick" äta så spydde jag upp de. Ångesten jag fick ibland var hemsk, jag låg i min säng och vred mig av inre smärta, verkligen hatade mig själv, grät och ibland skadade mig själv. Men jag var tvungen att svälta mig själv, då dög jag, då var jag duktig och jag hade en otrolig kontroll över mig själv. Jag hatar mig själv, alltså verkligen hatar mig själv. Det finns ingenting bra med mig och jag förtjänar ingenting. Jag kommer aldrig kunna va fin eller ha en snygg kropp, så då tänkte jag att om jag inte kan få en snygg kropp så kan jag istället bli så smal som jag bara kan. Jag skulle känna mig stolt om alla ben på kroppen stack ut. Men när det var som värst med min ätstörning så sa min pojkvän ifrån och han berättade för mina föräldrar. Min mamma trodde att jag låtsades för att va speciell så fick ingen riktig hjälp av henne. Och min pojkvän tvingde mig att äta och hindrade mig från att motionera. Jag var så besatt av han så jag kunde inte lämna han och fortsätta svälta mig själv. Idag är det exakt ett år sen jag började äta och jag har nu gått upp 6-7 kilo. Det är nog det svåraste jag varit med om, när jag inte fått nån riktig hjälp. Jag är låååångt ifrån frisk, har fortfarande störningen i huvet, men jag äter iaf nu. Och motionerar normalt. Jag har saknat min ätstörning så mycket under det här året och flera gånger har jag tänkt börja leva efter den igen. Men tack och lov har jag min underbara pojkvän vid min sida än idag, som har stöttat mig och hjälpt mig, utan han skulle jag nog inte ens leva idag.

forsättning/tillägg kommer kanske senare

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag hatar dig, du är helt jävla meningslös

har haft långhelg nu, från torsdags till igår. Har typ inte varit hemma nånting nästan, kom hem i söndags och va hemma i typ en halvtimma tills jag och mamma började bråka så jag packade väskan och for till min pojkvän. Kom hem idag efter skolan. Anl...

Jag behöver nog kanske inte antidepressiva, jag har min familj och min pojkvän <3 ...

Skolans kurator fungerade inte för mig, jag kom mig aldrig för att prata om något seriöst med henne, hon var liksom så oseriös också. Vi pratade mest om skolan och kompisar, men det var ändå skönt att veta att jag kunde gå till henne om jag verkligen...

Igårkväll när jag var hos min pojkvän så blev jag sådär jätteledsen som jag brukar bli utan anledning. Allt känns bara skit och den känslan kan komma när som helst nästan, men mest när jag sitter tyst för mig själv. Sen fick jag också flashbacks från...