jag hatar dig, du är helt jävla meningslös

har haft långhelg nu, från torsdags till igår.
Har typ inte varit hemma nånting nästan, kom hem i söndags och va hemma i typ en halvtimma tills jag och mamma började bråka så jag packade väskan och for till min pojkvän. Kom hem idag efter skolan. Anledningen till att jag "rymde" va för att jag och mamma & pappa bråkar typ hela tiden och sånt. Vill ha tid för mig själv utan bråk eller krav, behöver de. Men får dåligt samvete för mamma och pappa tror ju att det är något fel på dom men det är de inte. Dom är jättebra föräldrar och jag älskar dom, mår dåligt över att jag alltid sårar dom och gör dom besvikna. Hoppas att dom förstår och att dom en dag kan förlåta mig.

Jag behöver nog kanske inte antidepressiva,

jag har min familj och min pojkvän <3

En anledning till att jag mår dåligt är att jag haft en ätstörning i flera år.

Det började med att jag alltid varit den minsta i klassen och bland mina kompisar, smalast och kortast. Jag har nog aldrig varit normalviktig. Sen så blev väl de som ett ideal jag kände att jag var tvungen att leva upp till, så jag har varit rädd för att gå upp i vikt/bli tjock så länge jag kan minnas. Jag åt varken lunch eller frukost på skoldagarna. Jag brydde mig inte om att äta nyttigt eller räkna kalorier. Jag åt bara inte så mycket, jag svalt inte eller nåt, hade bara liten magsäck. Så då var det inte en ätstörning, bara en liten röst i huvet som sa att jag skulle passa mig från att bli tjock. Ett tag efter de blev jag mer och mer rädd för att gå upp i vikt och kände ett starkt behov av att vara annorlunda tror jag, smalare än alla andra, speciell på ett sätt. Inte medvetet, det bara blev så. Och jag kände att jag var värdelös annars. Så jag åt mindre och mindre, motionerade mycket och satt upp fler och fler viktmål. När jag var 12 år så vägde jag 33 och hade ett viktmål på 29 Ett tag efter det så bestämde jag mig för att försöka hjälpa mig själv, ville inte bli ätstörd på riktigt. Det gick ganska bra ett tag, gick upp ungefär 3 kilo. Men efter ett tag så tyckte jag att jag va fet och ville gå ner allt jag gått upp +lite till. Så då började jag igen, slutade med godis och chips till en början, sen åt jag mindre och motionerade mer och tillslut blev det mycket värre. När jag började räkna kalorier så åt jag nästan ingenting. Jag fick i mig mellan 70 och 250 kcal per dag men tränade bort minst 181 kcal av dom. Om jag blev för mätt nån gång eller åt sånt jag inte "fick" äta så spydde jag upp de. Ångesten jag fick ibland var hemsk, jag låg i min säng och vred mig av inre smärta, verkligen hatade mig själv, grät och ibland skadade mig själv. Men jag var tvungen att svälta mig själv, då dög jag, då var jag duktig och jag hade en otrolig kontroll över mig själv. Jag hatar mig själv, alltså verkligen hatar mig själv. Det finns ingenting bra med mig och jag förtjänar ingenting. Jag kommer aldrig kunna va fin eller ha en snygg kropp, så då tänkte jag att om jag inte kan få en snygg kropp så kan jag istället bli så smal som jag bara kan. Jag skulle känna mig stolt om alla ben på kroppen stack ut. Men när det var som värst med min ätstörning så sa min pojkvän ifrån och han berättade för mina föräldrar. Min mamma trodde att jag låtsades för att va speciell så fick ingen riktig hjälp av henne. Och min pojkvän tvingde mig att äta och hindrade mig från att motionera. Jag var så besatt av han så jag kunde inte lämna han och fortsätta svälta mig själv. Idag är det exakt ett år sen jag började äta och jag har nu gått upp 6-7 kilo. Det är nog det svåraste jag varit med om, när jag inte fått nån riktig hjälp. Jag är låååångt ifrån frisk, har fortfarande störningen i huvet, men jag äter iaf nu. Och motionerar normalt. Jag har saknat min ätstörning så mycket under det här året och flera gånger har jag tänkt börja leva efter den igen. Men tack och lov har jag min underbara pojkvän vid min sida än idag, som har stöttat mig och hjälpt mig, utan han skulle jag nog inte ens leva idag.

forsättning/tillägg kommer kanske senare

Skolans kurator fungerade inte för mig, jag kom mig aldrig för att prata om något seriöst med henne, hon var liksom så oseriös också. Vi pratade mest om skolan och kompisar, men det var ändå skönt att veta att jag kunde gå till henne om jag verkligen skulle behöva. Men jag skulle inte vilja gå till en kurator på t.ex ungdomsmottagningen, det känns inte som att dom skulle kunna hjälpa åsså känns det fel när dom jobbar som de och får betalt för de, det spelar som ingen roll ifall dom vill prata med mig eller inte, dom måste för att det är deras jobb. Då skulle jag hellre prata regelbundet om hur jag mår med t.ex en kompis som skulle VILJA hjälpa mig. Om jag nu hade nån sån i min närhet. Visst, dom som jobbar som kurator har valt de jobbet för att dom vill hjälpa folk men det känns ändå som att jag skulle besvära dom. Jag tror mer på antidepressiva som min lösning, jag tror att jag kan klara det själv då.

Igårkväll när jag var hos min pojkvän så blev jag sådär jätteledsen som jag brukar bli utan anledning. Allt känns bara skit och den känslan kan komma när som helst nästan, men mest när jag sitter tyst för mig själv. Sen fick jag också flashbacks från en sak jag varit med om så jag låg i hans säng när han satt vid datorn åsså började jag gråta, kunde inte stoppa det. Trodde att han skulle tycka att jag va jätte dryg och bara ville ha uppmärksamhet men så va de inte, han kom och la sig bredvid mig och kramade om mig och sa en massa fina saker till mig sen fick han mig att skratta och tänka på annat. Han är underbar, vet inte vad jag skulle göra utan honom <3

När jag försöker tänka och känna efter varför jag mår dåligt så slutar de med att jag mår sämre, ibland bryter jag ihop och skadar mig själv men ibland blir det bara lite för jobbigt så jag försöker tänka på nåt annat, men för att jag ska kunna må bra så måste jag sätta mig ned och tänka igenom allt som får mig att må dåligt och vad jag kan göra åt det. Så jag tror att jag kan ta mig igenom dehär på egen hand, utan kuratorer och sån skit, bara jag får antidepressiva så att jag kan tänka igenom allt utan att bryta ihop. Jag tror faktisk att det skulle hjälpa jättemycket. Jag väntar på en tid till läkarn nu, så de är bara att hoppas att jag får en tid snart och att läkaren skriver ut ett recept åt mig.

Mycket har handlat om min mamma den senaste tiden, jag har varit arg på henne, tänkt illa om henne, behandlat henne respektlöst och sånt.. Jag har varit sur på henne länge nu för att jag inte tyckt att jag fått hjälp med mina problem men hon har nog gjort mer än vad jag märkt. Hon är en underbar mamma och jag älskar henne jättemycket, när jag är arg på henne eller tänker illa om henne så har det egentligen ingenting med henne att göra, jag mår bara dåligt och det kommer oftast ut genom ilska och oftast tar jag ut de på henne även fast hon inte gjort något fel. Hon har gjort och gör så mycket för mig och hon har gått igenom så mycket på grund av mig och det måste jag inse, och uppskatta allt hon gör. Jag ångrar allt dumt jag sagt eller tänkt om henne och jag hoppas att jag tar mig igenom det här så att jag slipper lägga min skit på mamma som är den sista som förtjänar det. Jag kommer nog alltid att ha dåligt samvete för saker jag gjort och sagt till mamma, men jag vet att hon förlåter mig. Hon är underbar och jag älskar henne väldigt mycket, vet inte vad jag skulle gjort utan henne <3